Känslor om natten!

Ni vet den där känslan, den som gnager sönder allt man har i kroppen. Sådär långsamt, plågsamt och jävligt. Som får en att bara vilja krypa upp i sängen och dra benen under sig i fosterställning och bara sova, bara sova tills allt är bra igen. När man känner konstant att tårarna bara är en bråkdel av en sekund borta. Minsta lilla motgång så raserar hela ens värld. Ja där är jag nu. 

Ja känslan, har ni kommit på vilken jag menar? 

Känslan av att inte räcka till! Att inte duga, att inte orka! Om inte jag orkar hur kan jag då förvänta mig att trollen ska göra det? När Stina sitter och gråter och ber - Jag vill ha mina ben tillbaka. Då funderar jag allvarligt på vad jag är för en sorts mamma. Vad har jag gjort mot mina barn! Vilka prövningar ska de behöva gå igenom för att kunna göra det du och jag gör varje dag utan att ens tänka på det! Utan att ens en sekund vara tacksam för att vi överhuvudtaget kan.. De har aldrig någonsin klagat utan helt accepterat den sits de har. Att de inte har kunnat gå. Med operationen de genomgått är ju förhoppningarna att de ska gå (eller skit i förhoppningarna - de ska gå så är det bara!) 

Ja wow vilket gnällinlägg! Haha, var tvungen att få ur mig lite skit bara! Ingen som läser här längre ändå kan jag tänka!  

Nu ska jag krypa upp i fosterställning och i vart fall försöka sova! 

[ta hand om det som betyder något]