Tankar

Tänk vad mycket som hänt under en vecka egentligen. På ett sätt känns det som om det gått ett halvår i nästa ögonblick känns det som det var igår! Jag känner mig 20 år äldre i huvudet, mognat har vi nog gjort mycket båda två. (Vi väntar med spänning på att Andreas ska sätta sig och skriva om hur han upplevde tiden innan kalvningen, men det tar lite tid)
För mer än en vecka sedan visste jag inte hälften av det jag gör nu. Ord som Neonatal och Prematur hade aldrig funnits i mitt huvud. Nu tänker man som man aldrig gjort annat. Handsprit mina vänner är fina saker det. Ni kommer inte komma i närheten av mina skönheter utan att ha "duschat" i det innan! Bara så ni vet.. ;) 

Stressen jag upplever nu är inte rolig. Nu har jag landat en del och börjar lyssna på tjejerna som jobbar här som jagar en med att en måste vila så man orkar med sen. Vår tid kommer och då måste vi vara pigga. Känslan av att inte räcka till inte kunna ta hand om grodorna det gör ont i varje cell i min kropp. Vilken annan "normal" mamma kan bara säga att nu går jag och lägger mig. Ta hand om mina barn! Men det är klart som de säger att jag ska tänka som jag fortfarande var gravid. VILA VILA VILA och sen äta lite mellan! Men känslan är inte rolig. Jag hoppas innerligt att det lättar snart.

Töserna mår bra, de är stabila och så oerhört starka! Riktiga kämpar bägge två! Är så oerhört stolt och kan inte begripa att jag har varit med och gjort något så fulländat vackert! Det övergår mitt förstånd. 

Kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar mina döttrar! 
(Ovant det var att skriva "döttrar" men det känns bra) :) 

/Elin

1 Vecka!

Töserna fyller 1 vecka idag!

Känns som igår fast å andra sidan känns det som ett halvår sedan! Trots allt som har hänt har det varit den lyckligaste veckan i mitt liv.

/Elin

24/6 Avresa

Andreas åkte tidigt iväg med Astrid lämnade mig ensam,

det var ingen härlig känsla vill jag lova. Innan smset kom att allt gått bra hade jorden stannat ca 100.000 gånger. Tänk om nått hade hänt paniken var enorm. Blev väckt runt halv 6 av tjejerna att jag skulle få kaffe och en smörgås. Fick en tid då vi skulle åka (men eftersom allt var som det var så var det inte spikat) Fick sen hjälp med att komma till toa men kaxig som man är så skulle jag klara mig själv efter det så jag gick ensam för första gången som Asta 95 år ungefär med jag kom framåt och kände till slut att jag kunde resa mig upp och gå ordentligt. Det gjorde ont men det var ändå uthärdligt. Kom på att lite mer kaffe skulle inte vara fel, tog min kopp och gick i korridoren kom hela vägen till deras kontor och frågade försynt om man kunde få påtår. De såg vettskrämda ut som det var ett spöke som stod framför dom. (Såg antagligen ut som en då sömn inte funnits på LÄNGE nu) De sa till mig att gå du in till dig så kommer vi med nybryggt. Hörde när jag så sakterliga gick därifrån - oj att hon redan är uppe och går det var inte illa. Växte nog någon cm av de orden, lite lätt smickrad som man är. Gick och påminnde dem om mina tabletter för urinvägsinfektionen och städade på rummet. Mest för att få tiden att gå tror jag. Sen ville jag heller inte lägga mig igen då det var ett rent helvete att lägga sig ner och att resa sig ur sängen. De dividera om hur de skulle bli när vi kom till Huddinge om jag skulle in på BB här eller om jag skulle till Andreas och tjejerna. Såg min chans och skrek att jag ska till mina tjejer. De höll med så fick med mig smärtstillande och sprutor med blodförtunnande att ta själv, inga problem sa jag med mycket övertro på mig själv. Kl 8 kom en taxi och hämtade mig. Kom till flygplatsen och såg ambulansen med Stina komma. Flyget förbereedes och vi lastades ombord. Panik igen - tänk om nått händer. Jag har ingen som helst kontroll om det skulle hända något. Slappnade av och höll på att somna många gånger hade det inte slagit lock för öronen hela tiden hade jag somnat det vet jag. Lite skakit precis innan vi skulle landa mitt hjärta slog värre än en trummis. Såg marken och antog att vi var där redan så drog ett djupt andetag och slappnade av. Skulle jag inte ha gjort för då tog vi mark. Jaha var min första tanke - nu sprack min mage upp. Sorry innan ni kan koncentrera er på mina töser får ni plocka ihop mina tarmar som ligger någonstans här. Men det gock bra smärta ohh ja men jag var hel i vilket fall. Fick upprepa mig många gånger för att vara säker på att de skulle skicka mig till samma ställe som Andreas och töserna. Kom fram efter en gumpig väg, vägarna hemma är nästan bättre trot eller ej. Stanna ambulanspersonalen i korridoren till någon "neo...avdelning" ett ord jag aldrig hört. Fatta nada! Härifrån ville jag gå, inte rulla fram liggandes. Jag är INTE sjuk.. Kom in och blev mött av Andreas och såg kuvösen med Astrid. Stina var precis på plats och allt kändes lugnt och bra. Fick övertyga personalen om att jag inte ska till BB jag är utskriven (tror jag) så jag fattade det i Karlstad i vilket fall. De såg ogillande ut på mig, klart de har nog att ta hand om mina töser de ska inte behöva se till att jag har det bra med. Men jag ska visa dom var min enda tanke. Det gjorde jag! Efter ett tag sa ingen något och jag började så sakterliga slappna av. Vi är NU på rätt ställe och alla var så snälla och så koncentrerade på töserna. Så vilade lite. Vi vilade ett tag och sedan knackade det på dörren. Hade jag kunnat hade jag sattit mig upp i sängen men det ville inte magen min, Kändes respektlöst att ligga ner när två läkare överläkare till och med kom in. Vi fick en rapport över vad som hänt sen vi kommit och det var inget lätt samtal. Vad som sas tänker vi inte skriva här men kan säga som så att då brast det för mig. Smärtan och rädslan går inte att i ord beskriva. Fick senare förklarat ordentligt för oss så vi kunde lugna oss och fokusera på vad som var viktigast - Töserna. Kristina jobbade natt - underbara människa. Rappare käft har jag sällan skådat. Lung börjar infinna sig. Blev dock inte många timmars sömn tankarna mal på när man ska försöka sova.

Gav upp halv 4 efter ca 3 timmars sömn.

/Elin

Kalvningen

Slutade det förra inlägget med att jag kände att det var något på gång igen.

Sammandragningar och mol i magen. Tänkte inte så mycket på det egentligen då jag ville ha det till att det var urinvägsinfektionens fel. Kände att det kom en stöt med blod och frågade mamma via MSN hur stor blödning jag kunde skylla urinvägsinfektionen på. Hann inte få nått svar innan jag var tvungen på toa igen. Kände att det var nått som inte var bra och mycket riktigt blödningen hade startat igen! Kom stora klumpar blod och paniken var ett faktum men jag hade gett upp. Tänkte att - jaja jag fick komma till Karlstad såpass att jag fick krama de mina innan det var dags för Uppsala igen. Med tårar i ögonen ringde jag i alarmet och inväntade sköterskan. Talade om att det var dags igen och att det kommit endel. Startade upp apparater för att lyssna på bebisarna för att höra att de mådde bra. Inte det lättaste att få in hjärtfrekvensen på så små bebisar i magen som dessutom inte kunde ligga still så det tog sin lilla tid. Men

töserna mådde bra! Doktorn ville ha ner mig på förlossningen vilket jag inte riktigt fatta, trodde de skulle tillkalla ambulans och köra iväg mig direkt. Nere på förlossningen var det samma barnmorska som tagit hand om mig på söndagen då jag åkte till Uppsala så jag kände mig helt lugn i hennes händer.
Men nått var inte bra, sammandragningarna ökade och blodflödet ökade. Jag fick ringa Andreas och sa till att han skulle stå stand by uti fall att men att han kunde vara lugn inget skulle ju hända nu! Ringde även mamma, hon frågade om hon skulle komma ner så hennes underbara kusin "Själsasyster" L8 skulle köra ner henne.

Allt gick så fort hann inte med själv ens.

Sammandragningarna kom tätare och det gjorde ONT som fan om jag ska vara riktigt ärlig. Doktorn eller Jocke med kniven som han senare skulle bli kallad sa att han skulle byta om. Det tyckte jag var konstigt fann inga som helst brister i hans klädsel. Undermedvetet visste jag nog att det var dags. Fick ringa Andreas igen samtalet var lugnt. Sa till honom att han nog skulle ringa till pappa för att få skjuts, då han kommer att bli pappa och min pappa morfar inatt. Då var klockan runt 00:30 den 23/6.
Jocke med kniven kom tillbaka i sin nya skrud och sa till mig att detta är inget att spara på!
Kateter blev satt och jag utrullad, med vissheten att jag ska f

å sova! Men icke, ryggmärgsbedövning. Men narkosläkaren var den bästa på sjukhuset. Blev jag lugnare av detta tror ni? Nope inte ett dugg! Spruta i ryggen inte det ultimata direkt, tänk om hon inte är riktigt vaken och sätter den fel. Ingen tid fanns att bli så värst rädd heller så var bara att följa med.
Var nog ganska borta i huvet då, försökte lokalisera mig med att läsa skyltar. Läste "Sängvätar...nått" - Sängväntrum stod det, gav upp läste inget mer alls. Fick "hoppa" eller snarare hasa mig upp på operationsbordet, smalt bord ska tilläggas

var lite rädd att rasa i golvet. Fick sprutan och JA det gjorde ont! Men inte direkt läge att backa heller så var bara att bita ihop. Äcklig känsla när bena försvinner för en och man vet att de håller på och nyper och har sig men man känner det inte. Hade dropp i bägge armar så låg som ett kors där inne. Jocke med kniven kom in och var uppkäftig mot mig. Sa - Detta klarar

du, du va väl från Likenäs?
Förolämpad på operationsbordet till och med så svarade honom att det var lätt att vara kaxig när jag låg där som Jesus på korset och inte kunde hämnas att

han nog skulle passa sig i framtiden bara jag läker ihop ska han få se!

Skrämmande upplevelse när de rycker och drar i en använder su

gar för fostervattnet som låter otroligt äckligt. Ettan "Astrid" kom ut och försvann fort, tvåan "Stina" ploppa ut och försvann. Innan jag fick besked utav min barnmorska A-M kändes som flera timmar men sen kom beskedet att de var starka och andades själva. Allt var lugnt. Då började mitt huvud att pulsera, hörde i bakgrunden att "hon har förlorat mycket blod nu". Skräck!! Fick ett stick i örat och mitt blodvärde kollades. Hörde sen "beställer blod till uppvaket, det lär hon behöva". Jag funderade på om jag var vid medvetande eller om jag var borta därför de pratade om mig inte med mig. Men Jocke med kniven sydde ihop mig hade på läpp

arna att fråga vad han hade för betyg i syslöjd men hade inte ork riktigt. Blev ompysslad efteråt skulle krånglas på ett par "låtsastrosor" och tvättas av. Tror ni inte tjejerna höll på att tappa mig. Blev då rädd på riktigt... Blev med hjälp av en bår-aktig sak förflyttad från operationsbordet. Reagerade med orden usch det var allt äckligt det där. Kom sen på att herregud har har jag legat och de har karvat i min mage och jag tycker flytt

mellan bord är äckligt. (Skärpning)

Ner till uppvaket som enligt mig var helt onödigt, ligga där till ingen nytta alls. Bättre de hade släppt ut mig till mina töser som jag ansåg det. I och för sig så var mina ben inte med mig så kanske var bra att de höll mig kvar. Sen att jag fick blod med kan ha vart bra med.

Låg där bra länge, allt för länge! Andreas fick komma till mig och hålla mig sällskap. Men fick komma till avdelningen sen. På vägen dit träffade vi på den nyblivna morfadern, mormodern var ute och tackade av L8 för skjutsen och kom in några minuter senare.

SKÖNT ATT SE DEM VILL JAG LOVA!
Mina töser fick jag inte se. Mycket tack vare den förbannade odling jag var tvungen att lämna på måndagen som svaren inte kommit på. Om det gjorde ont och om det var jobbigt? - JA!

Men nu var de ute.
23 Juni 2010

01:30

Astrid & Stina

/Elin

Fram till kalvning

Vi börjar från "början".

Att bli gravid är en stor händelse, jag minns som igår (oj vad klyschigt det lät) när jag kissade på provet.
Glädjen det förde med sig.

Detta var den 18/1 2010 lyckan var total.

Såg fram emot att få gå i väntans tider och att få lysa som bara gravida kan. Att få skapa ett liv, kan det finnas något större?

Mådde bra, inget illamående men växte fort. Magen syntes från vecka 9 redan vilket var kul jag ville att det skulle synas. Stoltheten var enorm, kändes som man var den första någonsin som lyckats med nått så stort.

I vecka 18 den 19/4 2010 var det ultraljud. Spänningen var enorm. Men eftersom jag var såpass stor så hade vi pratat mycket på att det skulle vara tvillingar. Många skämt men också mycket allvar bakom. Min mamma sa redan 4/2 att det var två. Det var det!
Blev både glad och skrämd på samma gång.

Magen växte och det fort, men det var bara magen kunde ha mina vanliga byxor.
Alla tester som gjordes var bra alla ultraljud visade att allt var bra. Var sjukskriven då det blev för mycket för ryggen med de två i magen. Tungt kan jag intyga att det var.

Sen ändrades allt på bara några minuter. 13/6 i vecka 24+3 vaknade jag av att jag var hungrig. Väldigt hungrig, såpass så jag hade rejält ont i magen. Gick på toa som vanligt och torkade mig, men reagerade då det var för "glatt" kollade på pappret och såg BLOD! Är inte den skarpaste kniven i lådan men vet att när man är gravid ska det inte komma blod. Det som är det fina med graviditeten att man slipper det. Ringde min mamma (sjuksköterska) och frågade vad jag skulle göra. Hon blev livrädd! Sa åt mig att ringa sjukvårdsupplysningen och få råd. Hon var väl redan på väg ner till mig antar jag då. De på sjukvårdsupplysningen rådde mig att ta mig till akuten i Karlstad.

Det blev ambulans! Ryckte åt mig lite underkläder och toalett sakerna.

Allt gick så fort, hann knappt med själv i svängarna.
Blev välbemött i Karlstad och tjejerna där tog hand om mig. Blödningen avstannade en del och de ville skicka mig till Uppsala. Uppsala skulle ha bättre förutsättningar att ta hand om barnen om det skulle bli så.
Åkte från Karlstad runt 14:30, väl framme i Uppsala så hade blödningen stannat av helt. Eller nästintill i vilket fall. Andreas var med i ambulansen från Karlstad så ensam var jag inte. Mamma och pappa kom dagen efter och hade med sig datorn så jag skulle ha nått att fördriva tiden med. På eftermiddagen skulle de åka hem och Andreas följde med dem. Någon måste jobba och livet i Lysvik måste fortgå. Varför ska han behöva vara kvar när allt var lugnt ansåg jag. Blev beordrad i säng och fick inte resa mig upp alls. Kissa på bäcken är inte häftigt alls måste jag få säga man känner sig inte så fräsch när man ligger och kissar i sängen man sen ska sova i. Men hade inget val så det fick gå. Kände redan då - JAG VILL HEM! I två dagar låg jag i säng. Sedan fick jag komma upp på rummet för att gå på toa men inget mer.

Under denna tid så visade alla prover att allt var OK både med tvillingarna och med mig. Inget visade något konstigt alls. Vilket var oerhört jobbigt. Inget var fel men ändå hade jag ju blött. Det måste ju bero på något eller hur? De misstänkte att det kunde vara att moder-kakan lossnat lite och orsakat en blödning men visste inte säkert. Tiden knallade på sakta, jag mådde fruktansvärt dåligt rent psykiskt måste jag erkänna nu i efterhand. Sa till mina nära och kära att det var OK men det var det inte! Isolerad och långt hemifrån, rädd att något kunde hända när som helst. Det finns en hel del som jag skulle kunna klagat på ang min vistelse men som jag väljer att inte göra. På måndagen 21/6 skulle det lämnas urin prov, rutin på sjukhuset för att ha koll. Såg att det var lite blod i urinet och grät en bra skvätt. Doktorerna hade sagt att om det var stabilt skulle de kontakta Karlstad för att se om jag inte kunde få komma dit istället. Provet visade att jag hade urinvägs infektion. Perfekt, blödning och sammandragningar är symptom på urinvägs infektion men det hade ju ingen tänkt på. Så bara någon timma senare satt jag i en ambulans på väg till Karlstad.

De tog en odling på mig direkt jag kom dit eftersom risk fanns att jag kunde ha dragit med mig något från Uppsala. Inte många minuter efter det fick jag se de mina igen efter 8 dagar. Ett kärt återseende med kramar och lycka. Allt kändes bra!
Sov som en prinsessa i Vackra Värmland men hoppet om att få komma HEM inom en snar framtid. Tisdagen kom och familjen kom och hälsade på. Allt var perfekt, utom att doktorn sa att jag skulle antagligen få vara kvar i en vecka. Det var inte roligt att höra men jag ska allt visa dom tänkte jag. Jag ska visa att jag är frisk så jag får komma hem. Hela tisdagen gick och på kvällen kände jag att nått var på gång igen.

Fortsättning följer!

/Elin