Vi börjar från "början".
Att bli gravid är en stor händelse, jag minns som igår (oj vad klyschigt det lät) när jag kissade på provet.
Glädjen det förde med sig.
Glädjen det förde med sig.
Detta var den 18/1 2010 lyckan var total.
Såg fram emot att få gå i väntans tider och att få lysa som bara gravida kan. Att få skapa ett liv, kan det finnas något större?
Mådde bra, inget illamående men växte fort. Magen syntes från vecka 9 redan vilket var kul jag ville att det skulle synas. Stoltheten var enorm, kändes som man var den första någonsin som lyckats med nått så stort.
I vecka 18 den 19/4 2010 var det ultraljud. Spänningen var enorm. Men eftersom jag var såpass stor så hade vi pratat mycket på att det skulle vara tvillingar. Många skämt men också mycket allvar bakom. Min mamma sa redan 4/2 att det var två. Det var det!
Blev både glad och skrämd på samma gång.
Blev både glad och skrämd på samma gång.
Magen växte och det fort, men det var bara magen kunde ha mina vanliga byxor.
Alla tester som gjordes var bra alla ultraljud visade att allt var bra. Var sjukskriven då det blev för mycket för ryggen med de två i magen. Tungt kan jag intyga att det var.
Alla tester som gjordes var bra alla ultraljud visade att allt var bra. Var sjukskriven då det blev för mycket för ryggen med de två i magen. Tungt kan jag intyga att det var.
Sen ändrades allt på bara några minuter. 13/6 i vecka 24+3 vaknade jag av att jag var hungrig. Väldigt hungrig, såpass så jag hade rejält ont i magen. Gick på toa som vanligt och torkade mig, men reagerade då det var för "glatt" kollade på pappret och såg BLOD! Är inte den skarpaste kniven i lådan men vet att när man är gravid ska det inte komma blod. Det som är det fina med graviditeten att man slipper det. Ringde min mamma (sjuksköterska) och frågade vad jag skulle göra. Hon blev livrädd! Sa åt mig att ringa sjukvårdsupplysningen och få råd. Hon var väl redan på väg ner till mig antar jag då. De på sjukvårdsupplysningen rådde mig att ta mig till akuten i Karlstad.
Det blev ambulans! Ryckte åt mig lite underkläder och toalett sakerna.
Allt gick så fort, hann knappt med själv i svängarna.
Blev välbemött i Karlstad och tjejerna där tog hand om mig. Blödningen avstannade en del och de ville skicka mig till Uppsala. Uppsala skulle ha bättre förutsättningar att ta hand om barnen om det skulle bli så.
Åkte från Karlstad runt 14:30, väl framme i Uppsala så hade blödningen stannat av helt. Eller nästintill i vilket fall. Andreas var med i ambulansen från Karlstad så ensam var jag inte. Mamma och pappa kom dagen efter och hade med sig datorn så jag skulle ha nått att fördriva tiden med. På eftermiddagen skulle de åka hem och Andreas följde med dem. Någon måste jobba och livet i Lysvik måste fortgå. Varför ska han behöva vara kvar när allt var lugnt ansåg jag. Blev beordrad i säng och fick inte resa mig upp alls. Kissa på bäcken är inte häftigt alls måste jag få säga man känner sig inte så fräsch när man ligger och kissar i sängen man sen ska sova i. Men hade inget val så det fick gå. Kände redan då - JAG VILL HEM! I två dagar låg jag i säng. Sedan fick jag komma upp på rummet för att gå på toa men inget mer.
Blev välbemött i Karlstad och tjejerna där tog hand om mig. Blödningen avstannade en del och de ville skicka mig till Uppsala. Uppsala skulle ha bättre förutsättningar att ta hand om barnen om det skulle bli så.
Åkte från Karlstad runt 14:30, väl framme i Uppsala så hade blödningen stannat av helt. Eller nästintill i vilket fall. Andreas var med i ambulansen från Karlstad så ensam var jag inte. Mamma och pappa kom dagen efter och hade med sig datorn så jag skulle ha nått att fördriva tiden med. På eftermiddagen skulle de åka hem och Andreas följde med dem. Någon måste jobba och livet i Lysvik måste fortgå. Varför ska han behöva vara kvar när allt var lugnt ansåg jag. Blev beordrad i säng och fick inte resa mig upp alls. Kissa på bäcken är inte häftigt alls måste jag få säga man känner sig inte så fräsch när man ligger och kissar i sängen man sen ska sova i. Men hade inget val så det fick gå. Kände redan då - JAG VILL HEM! I två dagar låg jag i säng. Sedan fick jag komma upp på rummet för att gå på toa men inget mer.
Under denna tid så visade alla prover att allt var OK både med tvillingarna och med mig. Inget visade något konstigt alls. Vilket var oerhört jobbigt. Inget var fel men ändå hade jag ju blött. Det måste ju bero på något eller hur? De misstänkte att det kunde vara att moder-kakan lossnat lite och orsakat en blödning men visste inte säkert. Tiden knallade på sakta, jag mådde fruktansvärt dåligt rent psykiskt måste jag erkänna nu i efterhand. Sa till mina nära och kära att det var OK men det var det inte! Isolerad och långt hemifrån, rädd att något kunde hända när som helst. Det finns en hel del som jag skulle kunna klagat på ang min vistelse men som jag väljer att inte göra. På måndagen 21/6 skulle det lämnas urin prov, rutin på sjukhuset för att ha koll. Såg att det var lite blod i urinet och grät en bra skvätt. Doktorerna hade sagt att om det var stabilt skulle de kontakta Karlstad för att se om jag inte kunde få komma dit istället. Provet visade att jag hade urinvägs infektion. Perfekt, blödning och sammandragningar är symptom på urinvägs infektion men det hade ju ingen tänkt på. Så bara någon timma senare satt jag i en ambulans på väg till Karlstad.
De tog en odling på mig direkt jag kom dit eftersom risk fanns att jag kunde ha dragit med mig något från Uppsala. Inte många minuter efter det fick jag se de mina igen efter 8 dagar. Ett kärt återseende med kramar och lycka. Allt kändes bra!
Sov som en prinsessa i Vackra Värmland men hoppet om att få komma HEM inom en snar framtid. Tisdagen kom och familjen kom och hälsade på. Allt var perfekt, utom att doktorn sa att jag skulle antagligen få vara kvar i en vecka. Det var inte roligt att höra men jag ska allt visa dom tänkte jag. Jag ska visa att jag är frisk så jag får komma hem. Hela tisdagen gick och på kvällen kände jag att nått var på gång igen.
Sov som en prinsessa i Vackra Värmland men hoppet om att få komma HEM inom en snar framtid. Tisdagen kom och familjen kom och hälsade på. Allt var perfekt, utom att doktorn sa att jag skulle antagligen få vara kvar i en vecka. Det var inte roligt att höra men jag ska allt visa dom tänkte jag. Jag ska visa att jag är frisk så jag får komma hem. Hela tisdagen gick och på kvällen kände jag att nått var på gång igen.
Fortsättning följer!
/Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar