Vill passa på att be om ursäkt för detta inlägg redan här och nu. Ni som har svårt för bitterhet och självömkan, gå genast härifrån!!!
Jag är så inihelvete rädd, rädd att förlora de finaste på jorden. Rädd att jag ska vakna imorgon eller i natt för all del av ett telefonsamtal om att något har hänt. Missförstå inget nu, vi är i GBG ja men det är inte pga något allvarligt. Denna rädsla har jag gått med i nu 12 veckor det börjar ta på en nu. Men det är väl detta som är att vara förälder för även om ditt barn inte är 15 veckor för tidigt född vad har du för garanti att inget ska hända ditt barn något? Nej det kan man inte veta oavsett vilken sits man sitter i, vår sits ökar kanske risken för detta.
Ska i ärlighetens namn erkänna något som fått mig att må dåligt under en längre period. De första veckorna vågade jag inte tro på att flickorna skulle klara sig. Jag skäms så oerhört att skriva orden. Men tror inte att den känslan är ovanlig. Missförstå mig inte jag älskar mina flickor över allt annat på denna jord. Att se dem ligga och kämpa för sina liv ( för det var just vad de gjorde första tiden) det tar på en. Känslan av orättvisa som gnager på en, vad för ont har jag gjort som gör att mina flickor måste genomgå något liknande är inget trevligt. Jag har rannsakat mig men kan inte komma på något rimlig förklaring. Det enda jag har kommit på är att det finns ingen rättvisa överhuvudtaget.
Sedan har vi rädslan för framtiden, för den är oviss.
Ber återigen om ursäkt då ni säkert tycker det är fegt att skriva så som jag gjort men jag orkar inte alltid hålla fasaden uppe ibland rasar den. Tankarna kan jag heller inte fly undan tyvärr.
/Elin
Anklaga inte dig själv för att vara feg,Elin!
SvaraRaderaVarje ord du skriver är av genuin styrka och kärlek.
Era döttrar har onekligen haft en tuff början,lika för er, detta var inget ni kunde tänka er i de hemskaste tankar.
Men vet du? Tjejerna kommer vara 10 gånger starkare som äldre, de kommer ha en 10 gånger starkare relation till sina föräldrar, än många andra.
För de har byggt,ändå från dag 1! Inte en dag utan kämpaglöd!
Starka människa!!
Välkända mammakänslor är:
SvaraRaderaSKRÄCK (rädsla är ett alltför svagt ord) för att det ska hända dom något, dåligt samvete för att man inte kan förskona dem från livet, ett liv som jag har gett dom... Det gäller att suga på varje ögonblick då man kommer att mötas av ett leende, en välmående rap och försöka inse att de där små krypen ändå älskar sin mamma. Och de blir ledsna över att mamma inte älskar sig själv! De gillar när mamma blir arg för deras skull, men inte ledsen. Ska de ha dåligt samvete för att mamma är orolig? Tänk på att de är tjejer och vi kvinnor förtär oss själva av dålig samvete och en känlsa av otillräcklighet från vaggan till graven, som döttrar, mödrar, i arbetslivet ja till och med som mormödrar. Snälla Elin bryt den trenden för dina döttrars skull! Fundera inte på vad som är rättvist. OK att svära över tingens jävlighet, det går över, nya små och stora jävligheter kommer ständigt...Men lägg glädjeämnen i den andra vågskålen och passa på och jut av de stunderna! Stor kram!!!