(Jag vet vad många av er säger du - Jo men Elin, det är klart du har. Han är med dig och han lever kvar i ditt minne bla bla bla..) Det hjälper inte mig, det är bara tomma ord. Han finns inte mer, aldrig mer kommer jag höra hans röst. Aldrig mer kommer vi att se in i varandras ögon och genast veta vad den andra tänker.
Ja jag vet att han var gammal, han har levt ett långt rikt liv. Han var sjuk och han ville inte mer. Jag vet att han fick somna in var det bästa för honom, han plågas inte längre och förhoppningsvis är han på en bättre plats nu. MEN JAG DÅ?
Jag hade för en månad sedan inte levt en dag på denna jord utan honom. På en månad har jag sagt farväl till en av de människor som betyder allra mest för mig som jag alltid sett upp till eller ja vi kan säga det rätt ut. Avgudat, det var alltid han och jag. Jag har begravt honom och hjälp till att städa ur hans lägenhet. Nu har jag börjat landa, börjat fatta... Man förväntas inte må dåligt längre, inte gräva ner sig. Men jag kan inte vet inte om jag någonsin kommer bli samma person igen. Hur skulle jag kunna när en del av mitt hjärta slutat slå? Hur ska jag kunna resa mig när benen inte längre bär? Jag vill ingenting, orkar ingenting och kan ingenting...
Man måste träffa botten för att veta hur långt man har upp igen problemet är bara att jag tror inte jag landat än..
Man måste träffa botten för att veta hur långt man har upp igen problemet är bara att jag tror inte jag landat än..
Väldigt vad synd det vart om mig märkte jag när jag läste igenom..
Men det är min blogg mina tankar, skulle de vara så att det inte passar så ber jag Dig högaktningsfullt att dra så långt åt helvete du kan! Och skulle det vara så att du/ni inte hittar så kan jag följa med och visa vägen.
