Tankar

Tänk vad mycket som hänt under en vecka egentligen. På ett sätt känns det som om det gått ett halvår i nästa ögonblick känns det som det var igår! Jag känner mig 20 år äldre i huvudet, mognat har vi nog gjort mycket båda två. (Vi väntar med spänning på att Andreas ska sätta sig och skriva om hur han upplevde tiden innan kalvningen, men det tar lite tid)
För mer än en vecka sedan visste jag inte hälften av det jag gör nu. Ord som Neonatal och Prematur hade aldrig funnits i mitt huvud. Nu tänker man som man aldrig gjort annat. Handsprit mina vänner är fina saker det. Ni kommer inte komma i närheten av mina skönheter utan att ha "duschat" i det innan! Bara så ni vet.. ;) 

Stressen jag upplever nu är inte rolig. Nu har jag landat en del och börjar lyssna på tjejerna som jobbar här som jagar en med att en måste vila så man orkar med sen. Vår tid kommer och då måste vi vara pigga. Känslan av att inte räcka till inte kunna ta hand om grodorna det gör ont i varje cell i min kropp. Vilken annan "normal" mamma kan bara säga att nu går jag och lägger mig. Ta hand om mina barn! Men det är klart som de säger att jag ska tänka som jag fortfarande var gravid. VILA VILA VILA och sen äta lite mellan! Men känslan är inte rolig. Jag hoppas innerligt att det lättar snart.

Töserna mår bra, de är stabila och så oerhört starka! Riktiga kämpar bägge två! Är så oerhört stolt och kan inte begripa att jag har varit med och gjort något så fulländat vackert! Det övergår mitt förstånd. 

Kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar mina döttrar! 
(Ovant det var att skriva "döttrar" men det känns bra) :) 

/Elin