Kalvningen

Slutade det förra inlägget med att jag kände att det var något på gång igen.

Sammandragningar och mol i magen. Tänkte inte så mycket på det egentligen då jag ville ha det till att det var urinvägsinfektionens fel. Kände att det kom en stöt med blod och frågade mamma via MSN hur stor blödning jag kunde skylla urinvägsinfektionen på. Hann inte få nått svar innan jag var tvungen på toa igen. Kände att det var nått som inte var bra och mycket riktigt blödningen hade startat igen! Kom stora klumpar blod och paniken var ett faktum men jag hade gett upp. Tänkte att - jaja jag fick komma till Karlstad såpass att jag fick krama de mina innan det var dags för Uppsala igen. Med tårar i ögonen ringde jag i alarmet och inväntade sköterskan. Talade om att det var dags igen och att det kommit endel. Startade upp apparater för att lyssna på bebisarna för att höra att de mådde bra. Inte det lättaste att få in hjärtfrekvensen på så små bebisar i magen som dessutom inte kunde ligga still så det tog sin lilla tid. Men

töserna mådde bra! Doktorn ville ha ner mig på förlossningen vilket jag inte riktigt fatta, trodde de skulle tillkalla ambulans och köra iväg mig direkt. Nere på förlossningen var det samma barnmorska som tagit hand om mig på söndagen då jag åkte till Uppsala så jag kände mig helt lugn i hennes händer.
Men nått var inte bra, sammandragningarna ökade och blodflödet ökade. Jag fick ringa Andreas och sa till att han skulle stå stand by uti fall att men att han kunde vara lugn inget skulle ju hända nu! Ringde även mamma, hon frågade om hon skulle komma ner så hennes underbara kusin "Själsasyster" L8 skulle köra ner henne.

Allt gick så fort hann inte med själv ens.

Sammandragningarna kom tätare och det gjorde ONT som fan om jag ska vara riktigt ärlig. Doktorn eller Jocke med kniven som han senare skulle bli kallad sa att han skulle byta om. Det tyckte jag var konstigt fann inga som helst brister i hans klädsel. Undermedvetet visste jag nog att det var dags. Fick ringa Andreas igen samtalet var lugnt. Sa till honom att han nog skulle ringa till pappa för att få skjuts, då han kommer att bli pappa och min pappa morfar inatt. Då var klockan runt 00:30 den 23/6.
Jocke med kniven kom tillbaka i sin nya skrud och sa till mig att detta är inget att spara på!
Kateter blev satt och jag utrullad, med vissheten att jag ska f

å sova! Men icke, ryggmärgsbedövning. Men narkosläkaren var den bästa på sjukhuset. Blev jag lugnare av detta tror ni? Nope inte ett dugg! Spruta i ryggen inte det ultimata direkt, tänk om hon inte är riktigt vaken och sätter den fel. Ingen tid fanns att bli så värst rädd heller så var bara att följa med.
Var nog ganska borta i huvet då, försökte lokalisera mig med att läsa skyltar. Läste "Sängvätar...nått" - Sängväntrum stod det, gav upp läste inget mer alls. Fick "hoppa" eller snarare hasa mig upp på operationsbordet, smalt bord ska tilläggas

var lite rädd att rasa i golvet. Fick sprutan och JA det gjorde ont! Men inte direkt läge att backa heller så var bara att bita ihop. Äcklig känsla när bena försvinner för en och man vet att de håller på och nyper och har sig men man känner det inte. Hade dropp i bägge armar så låg som ett kors där inne. Jocke med kniven kom in och var uppkäftig mot mig. Sa - Detta klarar

du, du va väl från Likenäs?
Förolämpad på operationsbordet till och med så svarade honom att det var lätt att vara kaxig när jag låg där som Jesus på korset och inte kunde hämnas att

han nog skulle passa sig i framtiden bara jag läker ihop ska han få se!

Skrämmande upplevelse när de rycker och drar i en använder su

gar för fostervattnet som låter otroligt äckligt. Ettan "Astrid" kom ut och försvann fort, tvåan "Stina" ploppa ut och försvann. Innan jag fick besked utav min barnmorska A-M kändes som flera timmar men sen kom beskedet att de var starka och andades själva. Allt var lugnt. Då började mitt huvud att pulsera, hörde i bakgrunden att "hon har förlorat mycket blod nu". Skräck!! Fick ett stick i örat och mitt blodvärde kollades. Hörde sen "beställer blod till uppvaket, det lär hon behöva". Jag funderade på om jag var vid medvetande eller om jag var borta därför de pratade om mig inte med mig. Men Jocke med kniven sydde ihop mig hade på läpp

arna att fråga vad han hade för betyg i syslöjd men hade inte ork riktigt. Blev ompysslad efteråt skulle krånglas på ett par "låtsastrosor" och tvättas av. Tror ni inte tjejerna höll på att tappa mig. Blev då rädd på riktigt... Blev med hjälp av en bår-aktig sak förflyttad från operationsbordet. Reagerade med orden usch det var allt äckligt det där. Kom sen på att herregud har har jag legat och de har karvat i min mage och jag tycker flytt

mellan bord är äckligt. (Skärpning)

Ner till uppvaket som enligt mig var helt onödigt, ligga där till ingen nytta alls. Bättre de hade släppt ut mig till mina töser som jag ansåg det. I och för sig så var mina ben inte med mig så kanske var bra att de höll mig kvar. Sen att jag fick blod med kan ha vart bra med.

Låg där bra länge, allt för länge! Andreas fick komma till mig och hålla mig sällskap. Men fick komma till avdelningen sen. På vägen dit träffade vi på den nyblivna morfadern, mormodern var ute och tackade av L8 för skjutsen och kom in några minuter senare.

SKÖNT ATT SE DEM VILL JAG LOVA!
Mina töser fick jag inte se. Mycket tack vare den förbannade odling jag var tvungen att lämna på måndagen som svaren inte kommit på. Om det gjorde ont och om det var jobbigt? - JA!

Men nu var de ute.
23 Juni 2010

01:30

Astrid & Stina

/Elin