Vill passa på att be om ursäkt för detta inlägg redan här och nu. Ni som har svårt för bitterhet och självömkan, gå genast härifrån!!!
Jag är så inihelvete rädd, rädd att förlora de finaste på jorden. Rädd att jag ska vakna imorgon eller i natt för all del av ett telefonsamtal om att något har hänt. Missförstå inget nu, vi är i GBG ja men det är inte pga något allvarligt. Denna rädsla har jag gått med i nu 12 veckor det börjar ta på en nu. Men det är väl detta som är att vara förälder för även om ditt barn inte är 15 veckor för tidigt född vad har du för garanti att inget ska hända ditt barn något? Nej det kan man inte veta oavsett vilken sits man sitter i, vår sits ökar kanske risken för detta.
Ska i ärlighetens namn erkänna något som fått mig att må dåligt under en längre period. De första veckorna vågade jag inte tro på att flickorna skulle klara sig. Jag skäms så oerhört att skriva orden. Men tror inte att den känslan är ovanlig. Missförstå mig inte jag älskar mina flickor över allt annat på denna jord. Att se dem ligga och kämpa för sina liv ( för det var just vad de gjorde första tiden) det tar på en. Känslan av orättvisa som gnager på en, vad för ont har jag gjort som gör att mina flickor måste genomgå något liknande är inget trevligt. Jag har rannsakat mig men kan inte komma på något rimlig förklaring. Det enda jag har kommit på är att det finns ingen rättvisa överhuvudtaget.
Sedan har vi rädslan för framtiden, för den är oviss.
Ber återigen om ursäkt då ni säkert tycker det är fegt att skriva så som jag gjort men jag orkar inte alltid hålla fasaden uppe ibland rasar den. Tankarna kan jag heller inte fly undan tyvärr.
/Elin
