Blir så otroligt ledsen på att inget någonsin ska gå enkelt. Teorin om att allt som kan gå åt helvete kommer att gå åt helvete verkar vara grundad på mig! Känns som att för alla andra flyter allt på och är enkelt men en annan ska behöva bråka och kämpa för minsta lilla. Inte en så simpel sak som att få rätt ersättning fungerar för mig, har sedan mars 2010 fått ca 4000:- för lite i ersättning och idag fick jag avslag på min överklagan. Men tänk om det varit åt andra hållet då hade det inte tagit närmare 2 år att komma till ett beslut.
Känner mig förnedrad och pissar på, ett fel begicks när barnen låg och kämpade för sina liv då de bara var dagar gamla. Är jag den enda som hade prioriterat mina barn framför att överge dem och åka 40 mil för att skicka in ett papper? Är det mig det är fel på eller människan som gav mig den uppmaningen? Jag vet ärligt talat inte längre och jag vet inte hur länge till ja ska orka kämpa för min sak. Fundera ett tag på att gå ut till media, men vad skulle hända då? Med min tur skulle jag bli väl bli lynchad!
Har som ni kanske märker inget vidare hopp just nu. Mådde bättre imorse och hade planer på att göra saker idag. Men efter att jag läst brevet från förvaltningsrätten försvann allt! Kan inte ens begripa att jag trodde jag hade en chans, lilla jag skulle jag få rätt mot dom? Skrattretande!!
- Posted using BlogPress from my iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar