Jag hade en gång en katt....

.... men det var för längesen.
Min dumma katt sprang helt orädd ut i vägen likt en superhjälte i färd med att rädda en jungfru i nöd.

Nej nu ljög jag, men kändes lite bättre om det hade varit så. Delen där han sprang ut i vägen är sann. Väldigt sann, väldigt smärtsamt sant, helt överjävligt jättedumt sant.

Smirnoff finns inte mer!
18/4-2015

Har aldrig sett mig själv som en kattperson iofs så var Smirre så mycket mer än bara en katt (han var MIN KATT) mitt lilla rompetroll som följde med mig överallt. Han var med mig varje morgon ut och röka, sedan ner på toa. Han följde med mig och hämtade posten, eller hjälpte till ute i trädgården. Han va alltid där alltid när jag behövde honom. Vi pratade hela dagarna, han svarade mig alltid! Det är så förbannat tyst, ingen som hoppar och hänger i dörrhandtaget eller som med smidigheten hos en elefant hoppar ner från möbler och väcker hela huset. Aldrig mer kommer han sätta klorna i mina vader om jag inte är snabb nog med maten, aldrig mer ska vi kasta snöbollar eller leka kull. Ingen katt som hoppar upp och lägger sig på bröstkorgen och kurrar.

NEJ nu vart det jobbigt, ska i ärlighetens namn lägga mig och grina igen!